KVARNHOLMEN | Christina Olsson och Christina Modée växte upp på Kvarnholmen när KF fortfarande hade ett fast grepp om ön. De lämnade området på 60-talet, men känner ännu idag samhörighet med Kvarnholmen och dess invånare.

”Alla visste om alla på gott och ont”, säger Christina Olsson. När någon behövde hjälp, fick man den från sina grannar eller från arbetsgivaren KF. Samtidigt hade alla koll på en, så att man inte kunde vara anonym någon gång – om man nu ramlade, missade bussen eller busade med ungdomarna.

”Pära” fixade allt
Christina Modées farfar Edvard Persson bodde vid Gäddviken, där han jobbade på superfosfatfabriken. Han hade fyra söner. Tre av dem valde att bo kvar och arbeta i området. Äldsta sonen bodde på Finnberget och jobbade vid Finnboda varv. Den mellersta sonen blev finsnickare på Kvarnholmen. Christinas far, Helge, arbetade som arbetsledare vid paketeringen på Kvarnholmen.

Alla visste vem Helge var, eftersom han var mycket engagerad i K:holmens sociala liv. Han kallades även för Pära. Överhuvudtaget hade alla sina smeknamn. Helge var med i brandkåren vilket gjorde att han på vintern kunde fixa isbana åt barnen och ungdomarna. Den låg på samma ställer där dagens lekplats ligger, och där Sjövallsvillan låg för länge sedan.

Helge var också med och fixade en fritidsgård åt ungdomarna i ett gammalt skyddsrum – Grottan. Där lyssnade man på musik, dansade, snackade och pussades. ”Men det gick inte allts vilt till”, försäkrar Christina.

Christinas mor, Inga, jobbade först på förrådet. Senare fick hon jobb på gamla kontoret. Familjen, bestående av fyra personer, bodde först i ”EPA-huset” (eller nya stenhuset, byggt 1934, men flyttade så småningom till den näst nedersta radhuslängan.

Christina lämnade Kvarnholmen 1969, men föräldrarna bodde kvar fram till 2003, då de flyttade till Danvikshem. Idag bor hon i Saltjö-Boo, men ska snart flytta till Norrland. Senaste gången hon besökte Kvarnholmen var just när föräldrarna flyttade från ön och deras radhus skulle städas. ”Innan jag åker till Norrland, måste jag dock hinna besöka alla platser här som betyder något för mig”, säger Christina.

”Bil-Olle” - en av de första i Stora Stenhuset
Christina Olssons far, Erik Olsson, flyttade till Kvarnholmen redan på 20-talet. Han jobbade på bilspeditionen och kallades för Bil-Olle. Hennes mor, Karin, kom ursprungligen från Norrköping. Hon drev Kvarnholmens lekskola i många år, till en början i KF:s regi. Verksamheten var förlagd under Marketenteriet – i en idag riven byggnad nere vid kajen.

Bil-Olle var en av de första hyresgästerna i Stora Stenhuset (byggt 1929). Där bodde familjen, föräldrarna och fyra barn, på 55 kvm. ”Jag bodde faktiskt i ena garderoben”, berättar Christina och pekar på en lägenhetsplan hur mamma försökte skapa avskilda utrymmen för de fyra barnen. Men jag älskade den lägenheten. Trångboddheten kompenserades i viss mån av den vidsträckta och fantastiska utsikten mot Djurgården i norr och Svindersviken i söder.

Ålderskillnaden mellan Erik och Karin var stor, och Christinas mor blev tidigt änka. Familjen flyttade från Kvarnholmen redan 1960, men Karin jobbade länge med förskolefrågor inom Nacka kommun.

Rikt socialt liv
Christina och Christina berättar även om det rika sociala livet som fanns på ön. De kommer särskilt ihåg den årliga julgransplundringen på ”Markan” med kaffe, dans, tomte och julklappsutdelning. Barnen fick godispåsar och individuellt utvalda julklappar.

Därutöver fanns det en manskör som på Kristi Himmelsfärd gick runt på Kvarnholmen och sjöng. Barnen tyckte att det var spännande och följde efter. Man reste även majstång nedanför radhusen och tände majbrasa.

Bland föreningarna på Kvarnholmen fanns det en mycket aktiv skytteklubb, en båtklubb och även spisbrödfabrikens tjejbalett. På helgerna gick barnen i söndagsskolan. ”Trots att föräldrarna inte gick i kyrkan”, tillägger Christina Olsson.

Bra infrastruktur
Kvarnholmen fungerade som ett brukssamhälle, där det förutom bostäder och arbetsplatser också fanns postkontor i Stora stenhuset, bibliotek, kvällstid i lekskolan samt konsumbutik med tre olika ingångar för mejeri, specerier resp kött och fisk. Mjölken köptes ”lös” i kanna och på kött- och fiskavdelningens skyltfönster rann kylvattnet i jämna vågor.

Den gemensamma tvättstugan bokade man genom att gå till Såpans fru. Skolbarnen åkte till den ursprungliga Vilans skola nedanför Danvikshem. Man hade även ett klassrum i en lägenhet på Finnberget under vissa år.

Idag finns inget kvar av den gamla infrastrukturen och det traditionella föreningslivet på Kvarnholmen. Christina och Christina är ändå nyfikna på hur Kvarnholmen kommer att förändras de närmaste åren. De vill att så mycket som möjligt av de stora kvaliteter som finns på Kvarnholmen ska tas till vara.

Tyvärr har man redan vid tidigare renoveringar av husen inte varit medveten om materialens och detaljernas betydelse. Fasader, entréer, dörrar, fönster och balkonger har förnyats med felaktiga material som förtar den arkitektoniska kvalitén och helheten.

När Kvarnholmen nu står inför en mycket stor förändring gäller det att de som ansvarar för utvecklingen verkligen har stor kunskap och förståelse för vad som är öns unika värden och karaktär både vad gäller landskap och bebyggelse. Kvarnholmen måste förbli ett kulturarv.

Text/Bild Konstantin Cosmin Irina